16 Maj

Sitter i skolan och har nyss haft Kickoff på de nya projektet som varar ända till sommarlovet. Vädret är mulet vilket jag blir lissen över. Och fyfan för Sverige igår! Det är det ända jag säger. Går till 15.45 idag så är inte hemma förens runt halv 6 vilket suger eftersom jag åkte klockan 7 i morse. Men vaknade bredvid nutte så det gjorde det lite lättare att vakna med ett leende på läpparna. :)

Jag tänkte att ni skulle få läsa min novell jag skrev till projektet jag lägger in en liten bit då och då :)
Första biten LÄÄÄÄS!

Äntligen efter allt slit, alla blickar och alla frågor är allt äntligen slut. Efter många samtal fick vi tidningen fällda, vi vann. Och efter den långa tiden som gått är allt äntligen över. Allt började för 4 år sen. Pappa hade varit ute och kom ofta hem full på kvällarna. Att han somnade i soffan med en wiskey i handen var inte längre ovanligt. JAg såg i mammas ögon att det var något som var fel. Jag frågade ofta med ”klockan är mycket du måste bums i säng” var alltid de svar jag fick. Jag hade alltid haft stor respekt för min pappa men på sista tiden blev det mer rädsla. Jag vet att om pappa skulle bli sur skulle han kunna skjuta iväg mig lika lätt som med en fluga. Jag skulle precis hoppa ner i sängen när jag hörde en duns. När jag kom ut låg mamma på golvet. Hon blödde från pannan och såg ut att ha väldigt ont. pappa föll åter igen tillbaka till sin plats i soffan med wiskeyn i handen. Runt om i rummet låg där böcker och krossat porslin. ”Ta upp det där” skrek pappa. jag grät inombords men städade upp röran för att slippa göra honom upprörd. Jag hjälpte mamma in i sängen innan jag själv hoppade ner i min. När jag vaknade på morgonen beordrade pappa mig att göra frukost. Jag kämpade i en timme. När pappa smakat på de utbrast han ”du duger inte till någonting din lilla skit” och kastade maten på mig och slog mig över kinden. Blodet från läppen fick mig att må illa. Jag tog ett par snabba steg mot dörren men han drog mig tillbaka ”vart tror du att du ska ta vägen? jag är inte klar med dig” Jag vågade inte göra motstånd medan min insida skrek efter hjälp.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0